Dag 03 – Mina föräldrar
Vi kan börja med min fina moder
Min mamma heter Esme och är 44(?) år gammal tror jag haha. Jag har bott ensam med min mamma nästan hela mitt liv, och har trivts bra med det. Mina föräldrar gick isär när jag var typ 3 eller 4 år gammal som sagt så det är inte att jag gått runt och sörjt att jag inte har en pappa att bo med, eftersom jag aldrig bott med en pappa vet jag inte hur det känns!
Det jag älskar med min mamma är att hon accepterar mig för hur jag är och var jag tycker och gör även om hon inte alltid håller med, så accepterar hon mig i alla fall. Hon kan få mig att att le och må bättre när jag är ledsen och när man ligger och gråter och hon kramar en känns det som man är 5 år igen och jätteliten.
Jag tycker min mamma är väldigt stark som tagit hand om mig själv, det finns säkert dagar då hon önskar att jag hade en pappa jag kunde bo hos, men ändå har hon fått lägga sin fritid och vänner åt sidan eftersom hon hade mig, och det är jättefint samtidigt som nu när man är lite äldre känner sig dum typ, att mamma inte fått göra allt det hon kanske velat för att hon hade mig.
Och visst finns det finns dagar så man önskar att man hade en pappa att bo hos, exempel när man bråkat med sin mamma haha och såntdär. Men som sagt, så hade jag kanske inte varit den människan jag varit idag om jag bodde med min pappa.
Min pappa heter Mustafa och är också 44 år gammal tror jag haha, jag vet i alla fall att han och mamma är lika gamla. Jag minns inte så mycket från när jag var yngre hur min pappa var, så jag får väl utgå från senare år. Jag älskar min pappa när jag är med honom, han får mig att skratta, känna mig trygg, säker och jag glömmer typ allt runt omkring. Men när han inte är vid min sida blir det helt omvänt. Jag kan tycka så illa om min pappa så jag känner att jag aldrig mer vill träffa honom fast jag vet hur glad jag blir när jag väl träffar honom. Det beror på att jag vet så mycket min pappa gjort mot både mig och min mamma för flera år sedan som jag vill ta upp med honom och fråga - - varför?
Men som sagt träffar jag knappt min pappa en gång om året och när man har så kul tillsammans vill man inte dra upp dom tråkiga delarna som allt negativt han gjort. Man släpper det för stunden men så fort han kört hem mig kommer det tillbaka. En annan sak som gör allt jobbigt är att min pappas fru hatar mig, för att jag är min mammas barn, dom har aldrig bråkat men hon klarar väl inte av tanken att min pappa varit kär i någon annan. Så det blir inte att jag hälsar på dom hemma så ofta. Jag har också två halvsystrar på pappas sida, Rya och Tova, som jag inte träffat alls många gånger eftersom vi aldrig bott tillsammans och liknande, så jag och mina systrar har inte någon fast syskonrelation direkt och det är synd för jag önskar verkligen vi var närmare varandra eftersom jag är ensambarn, dom har ju i alla fall varandra.
Hur som helst, så skulle jag aldrig byta ut mina föräldrar ändå, för det är min mamma som alltid finns där när alla andra skiter i en och hjälper en genom allt som är svårt. Så har jag världens roligaste pappa också som vet exakt hur han får fram både sina och mina bästa sidor när vi ses.
Min mamma heter Esme och är 44(?) år gammal tror jag haha. Jag har bott ensam med min mamma nästan hela mitt liv, och har trivts bra med det. Mina föräldrar gick isär när jag var typ 3 eller 4 år gammal som sagt så det är inte att jag gått runt och sörjt att jag inte har en pappa att bo med, eftersom jag aldrig bott med en pappa vet jag inte hur det känns!
Det jag älskar med min mamma är att hon accepterar mig för hur jag är och var jag tycker och gör även om hon inte alltid håller med, så accepterar hon mig i alla fall. Hon kan få mig att att le och må bättre när jag är ledsen och när man ligger och gråter och hon kramar en känns det som man är 5 år igen och jätteliten.
Jag tycker min mamma är väldigt stark som tagit hand om mig själv, det finns säkert dagar då hon önskar att jag hade en pappa jag kunde bo hos, men ändå har hon fått lägga sin fritid och vänner åt sidan eftersom hon hade mig, och det är jättefint samtidigt som nu när man är lite äldre känner sig dum typ, att mamma inte fått göra allt det hon kanske velat för att hon hade mig.
Och visst finns det finns dagar så man önskar att man hade en pappa att bo hos, exempel när man bråkat med sin mamma haha och såntdär. Men som sagt, så hade jag kanske inte varit den människan jag varit idag om jag bodde med min pappa.
Min pappa heter Mustafa och är också 44 år gammal tror jag haha, jag vet i alla fall att han och mamma är lika gamla. Jag minns inte så mycket från när jag var yngre hur min pappa var, så jag får väl utgå från senare år. Jag älskar min pappa när jag är med honom, han får mig att skratta, känna mig trygg, säker och jag glömmer typ allt runt omkring. Men när han inte är vid min sida blir det helt omvänt. Jag kan tycka så illa om min pappa så jag känner att jag aldrig mer vill träffa honom fast jag vet hur glad jag blir när jag väl träffar honom. Det beror på att jag vet så mycket min pappa gjort mot både mig och min mamma för flera år sedan som jag vill ta upp med honom och fråga - - varför?
Men som sagt träffar jag knappt min pappa en gång om året och när man har så kul tillsammans vill man inte dra upp dom tråkiga delarna som allt negativt han gjort. Man släpper det för stunden men så fort han kört hem mig kommer det tillbaka. En annan sak som gör allt jobbigt är att min pappas fru hatar mig, för att jag är min mammas barn, dom har aldrig bråkat men hon klarar väl inte av tanken att min pappa varit kär i någon annan. Så det blir inte att jag hälsar på dom hemma så ofta. Jag har också två halvsystrar på pappas sida, Rya och Tova, som jag inte träffat alls många gånger eftersom vi aldrig bott tillsammans och liknande, så jag och mina systrar har inte någon fast syskonrelation direkt och det är synd för jag önskar verkligen vi var närmare varandra eftersom jag är ensambarn, dom har ju i alla fall varandra.
Hur som helst, så skulle jag aldrig byta ut mina föräldrar ändå, för det är min mamma som alltid finns där när alla andra skiter i en och hjälper en genom allt som är svårt. Så har jag världens roligaste pappa också som vet exakt hur han får fram både sina och mina bästa sidor när vi ses.
Kommentarer
Trackback
