☼

Varför är vissa minnen så mycket tydligare än andra?
Jag glömmer aldrig när vi låg på gräset med våra huvuden mitt emot varandra samtidigt som vi höll varandra i båda händerna som en cirkel och bara grät. Det spöregnade sjukt mycket och vi grät i hur länge som helst kändes det som. Kläderna fick gräsfläckar och blev genomblöta. Sminket rann ner från ansiktet av regn och tårar.
Det var så sjukt. Vi glömde bort varandra för en stund tror jag och får för oss att vi inte har något att leva för, när hela tiden hade varandra. Jag var ditt allt och du var det samma för mig.
Jag har haft fyra missbruk i mitt liv, det handlar inte om crystal meth eller alkohol
Det är så synd, att du är så olik dig själv, inte alls lika bra och god som du brukade vara och ibland så bryr jag mig inte, hur dumt det än låter.  Men det känns bra.
Jag kommer ihåg när du blev något annat, du fick mig att känna mig så jävla liten, om jag betydde noll för alla andra och att jag bara hade dig, kanske var det så men det var inget jag ville insé just precis då. Kanske var det inte så. Visst får man återfall på en sådan som du, hur töntigt det än låter, så var du min drog, och jag var så desperat efter att få dig, aldrig har jag velat hålla kvar något så länge. Det kändes som jag kunde göra nästan vad som helst när jag var med dig och som om jag kunde göra vad som helst för att få tillbaka dig när du lämnade mig, gång på gång.
Det är så sjukt, att något som en gång varit allt, den man gråtit med, kysst i regnet, skrattat tills man grät, exploderat inombords så mycket man har älskar någon, skrikit av lycka. att allt bara är
borta