☼

Önskar verkligen, verkligen att jag var en stark människa och vågade vara mig själv på alla plan.
Jag önskar jag kunde skita i människor hur som helst, bry mig om dom när det passar mig och lägga dom bakom mig föralltid även om de en gång varit nära vänner. Kanske låter hemskt och inte heller funkar det så.
Jag funkar i alla fall inte så.
Jag bryr mig för mycket om människor för att se vilken skit de utsätter mig för. Ibland kan jag se det men alltid ska jag förneka det för mig själv. Jag förnekar att de får mig att må så otroligt dåligt, nästan varje gång vi ses. Att hon/han eller varför inte dra alla över en kant; dom, att dom inte ens försöker låtsas lyssna på mig utan bara struntar totalt i vad jag säger, jag tror inte ni fattar hur jävla överkörd jag känner mig. Ändå gör jag inte samma sak tillbaka, jag lyssnar alltid, ger respons även om jag egentligen vill be er hålla käften. jävla grisar.
Människor är så jävla egoistiska och jag är så arg och glad på samma gång att jag inte är som majoriteten av människor jag mött i mitt liv. Jag önskar jag kunde säga att jag är äkta men det är jag inte, jag håller ju bara käften när jag egentligen vill skrika och säga till er. "bry er om mig någon gång för i helvete, PÅ RIKTIGT!"

Att tycka om en människa och bry sig om en människa är två helt olika saker. Det är lätt att tycka om människor, det krävs inte så mycket mer än att de utstrålar glädje och att man ibland är pratglad. Vissa tycker ju om människor som bjuder på fester och sprit. Det säger ganska mycket om hur lite som krävs för att bli omtyckt. Det är oftast inte svårt att köpa in sig hos någon annan.
Däremot om man bryr sig om någon, så ser man inte bara léendet och glädjen. Man kan också se när någon är ledsen och förstörd också. Inte bara när det passar sig. Att ha någon som faktiskt lyssnar på en när det behövs, och känner att det är okej att anförtro sig när det helt plötsligt är tvärtom. För mig är det i alla fall ett sätt att visa att man bryr sig om någon.

Att säga att man älskar en människa när man inte gör det, varför gör man det? Jag vet varför jag gjort det. Oftast för att någon sagt det till mig och jag inte kan med att bara säga tack eller hålla käft. Jag hatar att jag känner mig så jävla skyldig hela tiden.
Inte fan är det mitt fel om jag inte älskar er, det är bara så.
Jag kan inte älska alla även om jag vill. Jag bestämmer inte vem jag vill älska, men jag kan säga det till vem jag vill, men vad har det för poäng om man inte menar det? Kanske betyder det något för någon annan, och då, åter igen, känner jag mig skyldig för att det är en lögn, inte stämmer, att jag bara sagt det för att ge samma respons som jag själv fått.

Fan. Jag är inte äkta. Jag lurar både andra och mig själv om vem jag är och hur jag mår. Så egentligen, vem fan känner mig? Varför håller jag alltid käften när jag egentligen inte vill? Varför är det så JÄVLA förbjudet att prata om hur man mår om man inte mår bra?
Jag vill kunna kasta mig i någons armar och bara gråta och jag vill att någon ska kasta sig i mina armar och gråta, inte bara klaga över saker hit och dit, varför inte bara säga vad man känner jämt? Jag skyller inte på någon, som sagt tidigare, gör jag inte heller det. Men jag vill. Varjedag. Vara mig själv på alla plan.
Jag hatar att känna att jag måste hålla alla mina känslor inom mig tills jag är ensam, det är bara då jag kan gråta, krama min kudde för att jag inte har någon annan och tycka synd om mig själv, hata mig själv, istället för att någon annan ska få bry sig om mig. Det är helt sjukt att jag låtit samhället styra mig såhär, att ni, fått mig att bli som er när jag verkligen hatar det.

Egentligen vet jag att jag är äkta. Jag ser mig inte som en bullshitter eftersom jag inte är en, det enda jag gör är att följa majoritetens lagar som vi själva byggt upp, efter allt vi lärt oss med tiden. Misär skulle jag kalla det.
Egentligen är jag så jävla äkta och vill släppa ut det men det är ingen som tar emot. Man måste ju hitta rätt


www.waynelevinimages.com/